I tvättmaskinen och torktumlaren skildes de åt, men de ska nu äntligen få återförenas. Den missfärgade och den med ett hål på hälen har alltid hängt ihop som ler och långhalm. De är gjorda för varandra och de båda längtar efter att få nudda varandras slitna yttre samtidigt som de överlappar varandra och bildar en enhet, ett par. Men det är fortfarande långt kvar. Den med hålet på hälen ligger på motsatta sidan av tvätthögen i förhållande till den missfärgade. Den känner sig fylld av tomhet och saknad. Utan sin själsfrände känner den sig halv. Och trots att det ligger andra tätt intill som inte är missfärgade, inte ens håliga eller slitna utan splittrans nya i exklusiva material, så lägger den inte märke till dem. Den vill bara ha den missfärgade och den missfärgade vill bara ha den.
Borta i den missfärgades sida börjar det äntligen röra på sig. Granne efter granne plockas upp, viks, paras eventuellt ihop med sin make eller maka och läggs sedan i prydliga högar. Efter en liten stund är det den missfärgades tur att lyftas upp och den kan redan ana den med hål på hälens nötta, mjuka yta med de fortfarande intakta och hårt spända resårbanden. Den med hål på hälen har nu också lyfts upp. De hålls bara några centimeter ifrån dem och även om de båda är helt stilla så känns det som luften mellan dem vibrerar. Och sen. Äntligen förenas de. Först trycks de tätt tillsammans från topp till tå, hela den med hål på hälens högra sida rör vid hela den missfärgades vänstra sida. De båda vet vad som kommer hända strax efter det. Och det är precis lika tillfredställande som de föreställt sig då deras öppna ändar viks ut och in och sammanfogas. De är nu ett.
Ett omaka par som strax därpå stuvas undan i strumplådan där de får ligga tills de ska ut på äventyr i skor och stövlar.