Jag har snart bott i Kalmar i ett och ett halvt år. Ett år i ett litet skyffe i en studentkorridor och nu senast ett halvår i min egen lägenhet. Det har varit en konstig och intensiv höst men trots det har jag nu på riktigt börjat känna mig hemma i Kalmar. Första året var mer som ett väldigt långt läger. Ny plats, nya människor och ny vardag. 

När vi kom tillbaka efter sommaren var det inte nytt längre och det mesta började gå på rutin. Och det var då jag insåg att jag trivs väldigt bra med mina vänner, min utbildning och Kalmar i stort. Att jag inte kan tänka mig att vara någon annanstans eller göra något annat just nu. Det är en väldigt skön känsla.

 

Men det stämmer faktiskt inte riktigt i dag. Det är tredje advent och fast jag trivs så himla bra här så infinner den riktiga julkänslan sig inte. För att känna den måste jag nog vara hemma på gården i Skåne med min familj. Längtar dit som aldrig förr. Kan vara hemmahemma i drygt två veckor den här rundan vilket är så himla välbehövligt. Inte bara för att få fira lite jul utan också för att kunna slappna av på riktigt. 

Fick någon form av panikattack i torsdagsnatt. Visste att jag dagen efter skulle bli bedömd och utvärderad i Nyhetsradio. Något vi hållt på med de senaste veckorna så det var inget nytt men jag blev bara så matt. Orkade inte höra mer "konstruktiv kritik". Orkade inte hålla på att försöka räcka till hela tiden. Längtar så efter att komma hem och slippa kraven på att prestera hela tiden. Jag älskar utmaningar, men inte hela tiden. Och därför ska det bli som himla skönt att komma hem.