Så, jag har precis sett programmet Fittstim - Min Kamp på SVT. Jag hade på förhand inte jättestor koll på vad det skulle handla om. Det enda jag visste var att det var ett program som skulle behandla feminism, att Belinda Olsson (som varit med att skriva boken Fittstim) hade skapat programserien och att Gudrun Schyman skulle medverka. Jag hade även sett några reklamer och puffar för programmet och då reagerat på att frågan "Har feminismen gått för långt?" ställdes. Jag tyckte att det var en märklig vinkel på ämnet men tänkte sen att det kanske var ett marknasföringstrick för att locka fler antifeminister att titta och på så sätt "tvångsmata" dem med lite sunt förnuft. Klart att programmet inte skulle handla om det egentligen, det här är ju SVT! Det är ju public service, gemene mans röst och ledsagare! Den kanal där jämställdhet och rättvisa ska vara ständigt närvarande.

 

Optimistiskt slog jag då över till ettan när klockan nio och förväntade mig att få lära mig något nytt, att utveckla min feministiska kunskap. Direkt märkte jag dock att något var fel. Den där frågeställningen, "har feminismen gått för långt?", inledde hela programmet och Belindas introducerande voice-over skavde på alla håll och kanter. Sen dök Gudrun Schyman upp! Skönt, det här är nog inte så tokigt ändå. Men...hon käkar bara en muffins? Och när Belinda ställt sin långa (spelat osäkra) fråga som i sin andemening är samma som (nu tydligt för mig) hela programmets frågeställning så klipps det. Och efter det följer 50 minuter av den sämsta skit jag någonsin sett på SVT.

 

Belinda ifrågasätter om de moderna feministerna verkligen verkar för kvinnornas bästa. Hon jämför med sin egen kamp på 90-talet och med suffrageternas kamp i början av 1900-talet och ifrågasätter värdet i de debatter och frågor (hon anser) är på tapeten i dagens samhälle. Enligt henne är dagens feminister egoister som framförallt kämpar för att få visa tuttarna i det offentliga rummet och för att få sätta barnen på hen-dagis. Hon tycker att "de viktiga frågorna", som kvinnomisshandel, våldtäkt och ojämlika löneförhållanden har glömts bort och inte tas upp i den nuvarande debatten då där är "för osexiga". Hela programmet är iscensatt med "lustig musik" när de "lustiga, extrema feministerna" t.ex. badar top-less i en jacuzzi och läser en saga med utbytta pronomen. Vilket ju tydligen är helt acceptabelt då detta handlar om mindre viktiga feminsistiska frågor, klippen från 1900-talets aktioner gestaltas inte alls på samma sätt då det ju handlar om "de riktiga" frågorna.

 

Jag vet inte vad Belinda Olsson lever i för värld. Helt ärligt, jag har ingen aning om vilka hennes vänner och bekanta är, var hon bor och vilka mediekanaler hon följer. Men i min värld har jag aldrig, aldrig träffat på den feminismen hon beskriver. Och hallå, jag är vänster, går journalistutbildning och hänger mycket på twitter, så det är inte som att jag inte har en ganska ständig kontakt med andra feminister. Jag är ju feminist själv. Och jag tror det var det som gjorde mig mest arg, och ledsen, när jag såg programmet. Att det jag står för och är förvanskades och förnedrades på bästa sändningstid via en kanal jag tidigare haft så stor respekt för. Varför väljer man att vinkla programmet på ett sätt som "sticker hål" på feminismen istället för ett sätt som främjar den? Varför var frågeställningen inte "har patriarkatet gått för långt"? Varför varför varför har man valt att bara prata med personer med extrema uttryck och åsikter? Var finns alla organisationer som kämpar för att stoppa kvinnohatet? Var ä Maria Sveland? Var är Astrid Johansson? Varför finns ingen röst som på något sätt representerar mig med i det här? Jag skulle nog säga att jag tillhör den "vanligaste" typen av feminist, medveten och kritisk men fortfarande mest på mental nivå, så hur kan det inte finnas med en enda individ jag riktigt identifierar mig med? Jag betalar fan teve-avgift och det här är vad jag får för pengarna?!

 

Belinda och hennes påståenden fick i mångt och mycket stå oemotsagda då de röster som sa något annat förlöjligades med sarkastiska voice-overs och "roliga" musikval. Den enda egentliga motparten är Gudrun Schyman, som tack och lov, dyker upp igen under programmets sista minuter. Hon får då svara på Belindas initiella och äntligen uttrycker någon i programmet den feminism jag känner igen. Gudrun talar om att hennes bild av dagens feminism inte alls stämmer med Belindas och att det finns en uppsjö att feministiska inriktningar och att "de viktiga frågorna" inte alls är bortglömda. Jag kände då lite hopp, äntligen kom det där sunda förnuftet jag förväntat mig innan jag såg programmet.

 

Hoppet varar inte länge dock. För i påan för kommande program deklareras det nämligen att Fittstims andra program ska handla om feministernas "käraste hatobjekt": mannen. Och om igen håller jag inte med, jag skulle nog säga att feministernas käraste hatobjekt är patriarkatet. Och personligen är för nuvarande mitt käraste hatobjekt programmet Fittstim - Min kamp.