Lejonkungen är min favoritfilm. Om jag var tvungen att välja en enda film som var min ultimata favorit någonsin så hade det varit den. Den är i stort sätt perfekt. Den har någon brist men färre än någon annan film jag sett. Det var min favoritfilm när jag var 4 år. När jag var 9 år. När jag sedan såg om den när jag var 14 var den fortfarande det, fast i smyg för då var det ju töntigt att tycka så, tecknat var ju barnsligt. Det är fortfarande min favoritfilm, nu när jag är 19. Den kanske inte kommer vara det för alltid, men jag tvivlar på det.

Jaja, plöh. Jag såg den på bio i lördags i alla fall. Med Ficki, min trotjänare då det gäller känslofulla filmer (hon stod ut med mig under Harry Potter - Deathly Hallows part 2....). Det var hon jag, kanske 5-6 andra 90-talister och resten var ungar med sina föräldrar. Det var annorlunda att se filmen med barn. Både positivt och negativt. Det negativa var när de inte förstod när det var dags att hålla käft, men det var faktiskt inte ett så stort problem. Det var nästan bara positivt. Men hjärtskärande på samma gång. T.ex. så blev ett barn jätterädd för hyenorna och Scar. Och sedan efter att Scar kastat ner Mufasa så kröp han upp i sin mammas knä och sa med gråt i rösten "Hittar han sin pappa?" och efter en stund "Men lever han?". Fy faaaan. Det gjorde allt dubbelt så sorgligt. Gaaah.

Tappade allt jag tänkt skriva nu, men det är ju ingen tragedi. Här kommer hela filmen i gifar ungefär.